Flera (o)vänner i en bil

På vägen hem från dagens träning satt jag i en bil full av HIF:are. En del tycker säkert synd om mig. En del tycker säkert att jag bör besöka ungdomsmottagningen för ett test. Men jag, nä, jag respekterar dem för deras val. För HIF:are kan man inte föddas till. Så jävlig kan ju inte gud vara, eller hur?

Argumentationen i bilen handlade mycket om MFF och som alltid valde de att fokusera på spelare som Järdler, Koukou och Babis. Som vanligt kontrade jag med antal allsvenska segrar, placering i maratontabellen och antal europacupfinaler. Som vanligt blev jag idiotförklarad och bads leva i nuet.

Jag ger faktiskt snart upp. De har uppenbarligen gjort sitt val och det är väl något man får respektera. Att de hellre super och slåss än sjunger fram sitt lag får man väl helt enkelt försöka förbise. En dag kanske även mina små (o)vänner växer upp och inser Malmö FF:s storhet. För då är ni välkomna. Till den himmelsblåa familjen. Så skall jag lära er ett och annat.

En uppenbarelse

Klagade häromdagen på melodifestivalen. Har dock nu fått en uppenbarelse och måste även ge spektaklet en komplimang.

PAIN OF SALVATION – ROAD SALT

Magisk. Ruggigt bra.

Positivt drömunderlag

Att drömma positiva drömmar är ju alltid att föredra. Och när jag nu tänkte gå och lägga mig vill jag tänka på ett sätt som ger underlag för en positiv dröm. En dröm som är härlig att sova igenom och gör så att man vaknar med den där känslan i hela kroppen. Optimismen.

Manchester United ligger två poäng bakom Chelsea. Lika många matcher spelade, två poäng bakom. Det är 13 matcher kvar. Chelsea skall åka till Liverpool för match mot Everton på onsdag. En match man mycket väl kan tappa poäng i.

Tim Cahill nickar in en balja och efter att Anelka gjort mål i 98 minuten slutar matchen 1-1. United vinner sin match och seglar upp i topp.

Arsenal är inte ens värda att nämna anymore. I don’t care about mittenlag.

Så, nu är det dags för en skön natt av sömn…

Countdown: Minne 1

Att minnas tillbaka på något bra är bland det härligaste du kan göra. Speciellt i tider då motgångarna känns många och tuffa. När man i tuff motvind bara sluter ögonen och minns tillbaka på det där härliga som en gång inträffat. Inte allt för sällan täcks armarna av den där knottriga heltäckningsmattan – gåshud.

För mig finns det många härliga minnen värda att fylla tankarna med. Det händer varje gång jag ser Zlatans mål mot Ungern, Ljungbergs mot Paraguay eller Henkes mot Bulgarien 04. Gåshuden reser sig på de mest märkliga ställena och man längtar tillbaka.

När det gäller vinter-OS och minnen som härstammar därifrån tänkte jag de närmaste dagarna dela med mig av ett par härliga. OS-minnena finns inte i stora högar då jag inte upplevt så många olympiska spel – men de som finns är värda att åter väcka till liv.

Det första minnet jag tänkte återuppliva är Björn Linds guld i den klassiska sprinten 06 i Turin. På upploppet då han jämsides med norrmannen (tror jag?) för en sekund såg slagen ut. När han sedan på sitt karaktäristiska vis började hoppa upp och trycka ifrån med stavarna med en otrolig fart. Hopp efter hopp gav mer och mer avstånd ner till tvåan. Över mållinjen var han en stabil segrare och jag minns fortfarande hur jag eldade på Björn under upploppet.

När jag satt framför tv:n och bevittnade vinterstudion visade man just detta klipp. Gåshuden spred sig längs framför allt armarna och jag önskade att Björn återigen fick bärga en medalj i det kommande OS-et. Emil Jönsson i all ära, Björn Lind är faktiskt favoriten…

Imorgon kommer nästa minne att publiceras. Håll till godo!

Countdown: Favoriterna

För att spinna vidare på gårdagens första countdown-inlägg tänkte jag idag prata om mina favoriter inför OS. Favoriterna är med andra ord de sporter och idrottsmän och jag kommer att spana in på det mer engagerade synsättet.

Skidskytte är en sport som verkligen växt i mina ögon de senaste åren. Det är en sport som, mycket tack vare SVT:s eminenta satsning på vintersport, sänds i stort sett varje helg. En helgmorgon och förmiddag är ofta i lika med nerbäddning framför tv:n för att följa Helena, ACO och Bergman/Ferry. Tillsammans med skidskytterösterna Ulfbåge och Kalle är dessa profiler anledningen till mitt intresse. Att titta på svenskar som är framgångsrika är givetvis uppskattat.

Inför OS har jag stora förväntningar på skidskyttarna. Jag nästintill kräver minst 3 medaljer (tillsammans) för Anna-Carin och Helena. Plus en stafettmedalj. Lägg där till minst en herrmedalj och jag är nöjd. Faktum är att skidskyttedamerna mycket väl kan koka ihop 5-6 pallplatser om det vill sig väldigt väl.

Ishockeyn är den sport som står mest i det mediala fokuset inför OS. I och med att VM anordnas var och varannan dag (känns det som) blir OS, som arrangeras så sällan, väldigt prestigefyllt. Dessutom är hockey en typisk och klassisk svensk sport, där en svensk pallplats är tvungen.

Är dåligt engagerad i trupputtagandet och sådana saker. Jag vill, precis som alla andra, se de bästa spelarna och de kommer från NHL. Dock hade det glatt mig oerhört om Linus Omark fick en plats, men så kul skulle vi tydligen inte ha det. OS kan mycket väl sluta i guldjubel för Tre Kronor, men då vill det till att Zäta och Lundqvist rycker upp sig. När det gäller Foppa orkar man inte hoppas för mycket. Skadefri är han dock alltid en tillgång.

Skidorna med profiler som Charlotte Kalla, Emil Jönsson och min personliga favorit Björn Lind i fokus är också en favoritsport inom vinter-OS. Sprint eller distans, jag bryr mig inte, det är ju skidor både och. Här har vi, som alltid, många stora medaljhopp och det bör rimligtvis bli minst 3 medaljer. Charlotte Kalla bör ta minst en, Emil Jönsson minst en, Björn kanske en och ja.. YOU NAME THEM. Svenskhoppen är många.

Mitt andra countdown-inlägg är nu till enda. Håll utkik efter nästa – redan imorgon!

Pojkar, pojkar små..

Arsenal gjorde det igen. De vek ner sig. Fabregas gjorde det igen. Han vek ner sig. Chelski mot Arsenal, en match som var viktig för båda. Arsenal är efter förlusten nu 9 poäng efter serieledarna Chelski. Det är 13-14 match kvar, det går väl inte att ta ikapp?

Arsenal vek alltså ner sig igen. Och man kunde därför inte glädja sig som United-supporter över tappade Chelski-poäng.

NÄ, LILLA ARSENAL. POJKAR, POJKAR SMÅ. NI HAR MYCKET KVAR ATT LÄRA.

Countdown: Två synsätt

Min countdown till OS sparkar i och med detta lilla inlägg igång. Med 6 eller 7 dagar kvar till OS (beroende på hur man räknar) sitter jag här och tänkte förmedla mina två olika synvinklar. Mina två olika synsätt att se på OS-tävlingarna med.

De olympiska spelen är en enorm grej egentligen. Det är då man sitter framför apparaten där hemma och tittar på sporter man aldrig tittat på förut. När det gäller sommar-OS händer det till och med att man tittar på sporter man inte ens visste fanns. OS är härligt befriande. Det finns två olika typer av synsätt på OS, två synsätt som jag skiftar i mellan.

Det första synsättet är det där säkra och riskfria sättet. En svensk jag inte känner till slutar på tjugonde plats, men jag bryr mig inte. Jag blir varken irriterad eller besviken. Det gör mig helt enkelt inget. Att kolla på de där svenskarna som man inte riktigt bryr sig om är ganska häftigt. Relationen kan utvecklas till en tajt sådan där ett bra resultatet generar stor glädje. Men relationen kan också stanna på stadiet för ”obekant” och ett dåligt resultat tas därmed med en klackspark. Att följa de där svenskarna man inte känner till är lugnt och skönt, det är som att spela på lotto när man hittat en lott på marken. Vinsten blir härlig, förlusten svider ingenting.

Det andra synsättet att följa OS på är det mer engagerade alternativet. När det gäller hockeyn, skidskytten och skidorna i Canada kommer detta synsätt att tillämpas av mig. Det är då jag har förväntningar. Det är då jag hoppas på något. Det är då jag är påläst och känner till att Helena, Emil och Charlotte är potentiella guldkandidater. Detta synsätt är mer omtumlande och känslofyllt. Men riskerna är fler. Om det slutar i tårar och misslyckande sitter jag irriterad och kanske också förbannad framför TV:n. Förväntningar som inte uppfylls leder till besvikelse, en känsla jag helst är utan.

Båda synsätten har fördelar och nackdelar. Att säga att något sätt är bättre än det andra är svårt. Det riskfyllda sättet är härligare vid seger, men värre vid förlust. Det säkrare sättet är inte lika härligt vid seger, men lugnt vid förlust. Samtidigt kan man inte heller välja något av synsätten, det liksom bara blir ett av dem. Beroende på engagemang och intresse.

Mitt första inlägg i min countdown är nu till enda. Imorgon berörs ett nytt ämne, håll utkik.

Avgå!

Trots att man vet att det kommer sluta med att man blir upprörd så sitter man där. Framför tv:n, framför melodifestivalen, hela familjen tillsammans. Betygssättningen har vi tydligen lagt ner, men ändå, ändå ska det kollas. Hela arrangemanget är pinsamt och om det visar sig att rösterna enbart fungerar som rekommendationer skulle jag inte bli ett dugg förvånad.

Road Salt med Pain of Sulvation överraskade. Mäktig och solklar etta ikväll. Jessica Andersson och killen som var singel hittas längst på botten.

Usch. Hela melodifestivalen borde avgå. Funderar starkt på en bojkott.

Olympisk countdown (OC)

De olympiska spelen i Vancouver i Canada sparkar igång om cirka veckan. Sportintresserad ut i fingerspetsarna som man är känns en organiserad bevakning av spektaklet lämplig, vilken ni kommer att kunna följa här. Min olympiska overview kommer att ha mycket fokus på mina egna tankar kring OS och därför framför allt svenskarna som tävlar.

Allt från hockey till skridsko är intressant för mig. Så länge någon är klädd i gult och blått och inte kommer från Ukraina så sitter jag antagligen där framför TV:n – fastklistrad!

Följ min bevakning på bloggen. Min countdown börjar ikväll och håller igång till spelet är igång. Väl där går countdownen över till hederlig bevakning.

Mäktigt Capello?

Det sägs att Terry blir av med bindeln i det engelska landslaget. Enligt skysport accepterar tydligen inte italienaren vid rodret sådana fasoner som John sysslat med. Att prassla med frugan till en kamrat, där går väl ändå gränsen?

Ersättaren på kaptensposten känns för mig självklar. Dock lär det bli en annan röd djävul. Rio har visserligen ledaregenskaper så att det räcker och blir över, men är det inte dags att ge Rooney bindeln? Bäst i världen och ett föredöme när det gäller hårt arbete?

We will see..