Svinstia blir paradis

Ena dagen gormar de som att man har dödat någon, nästa dag är allt frid och fröjd och en liten komplimang kan till och med slinka in. Ibland anklagas man hejvilt för allt mellan himmel och jord, men ibland lyckas man också göra något som framkallar stolthetskänslor. Föräldrar är underliga varelser, vars trovärdighet sjunker ju mer de pratar.

Exempel: Mitt rum är inte det vackraste på denna jord, något som länge gjort att det benämnts som en “svinstia” av mina föräldrar. Dock har de sagt att “de inte bryr sig, men att de inte tänker komma in i svinstian”.

Idag är det dock något helt annat. Nu är det inte längre acceptabelt att ha en sådan röra på sitt rum, trots att jag faktiskt har det både renare och snyggare än på mycket länge. Argument som “det är mitt rum, varför bry er?” och “ni behöver inte ens vara där” viftas snabbt bort av mina föräldrar med kontringsargument som “det är vårt hus, vi som äger det och ditt rum” och “så länge vi försörjer dig är det vi som bestämmer”.

Nu ska jag ta tag i framtiden för mitt rum. Mot ett prydligare rum… hur himla konstigt det än känns!